anderssondonoso

Det är tydligt att det är genom flickans synvinkel för den berättas i jag form.

Man förstår att flickan är ung för hon använder unga ord och är kortfattad hon är lita små tycken hela tiden med.

Exp. Men kärringen gav sig inte.

Jag tror hon menade var att kuratorn var ömtålig och det minsta som gick i mot henne så gick hon sönder.

jag kallade in en elev till mitt kontor idag. Men hon verkade inte förstå varför hon var där. Så jag försöker skämta lite och säger om det möjligtvis fanns nån mer i hennes klass som hete som hon. Men då skrattade hon bara hon förstog att det var en taktik. Jag försöke då med att fråga om det var nått som hon ville berätta för mig. Men hon verkade inte våga säga något. För att hon skulle känna sig trygare förklarade jag att jag hade tysnadsplikt.

- Allt du anförtror mig stannar mellan dessa fyra väggarna. men det verkade inte hjälpa hon himlade bara med ögonen.

- Och kollegiet då? frågade hon. Hon var inte så dum som jag hade trott, hon förstog att lärana hade prarat om henne men det var jju för hennes egna bästa dom ville ju bara hjälpa till. Jag bytter taktik, smicker det funkar ju alltid. Jag måste ju få upp hennes förtroende lite så on vågar prata med mig.

- Duktiga elever som du behövs på lektionerna. Som motikt till de svagare eleverna. Du et, de kan behöva nån att se upp till. jag la till en blicknig så hon skulle förstå att hon kunde slappna av. Men det var precis som hon redan hade bestämt sig för att inte prata.

-Du är ganske ny här va? frågade hon förvånatsvärt vänligt blev nästan lite chokad.

- Jag har arbetat här i två månder.

- Då kan du kanske inte hunnit med att besöka våran klass ännu.

- Nej, erkände jag lite motvilligt. Jag skulle precis berätta när jag hade tämkt att besöka deras klass när hon avbryter hon hade väl inte tid att vänta.

-Om du aldrig har varit i våran klass, hon ändrade ton på rösten och lätt nu mer bekymrad, hur kan kan du då veta att nån saknar mig? Fast kanske har du intervjuvat dom, en och en? Lipar de kanske hela rasterna? Hotar dom med att ta livet av sig om jag inte sitter bland dom varjee lektion?

Jag vet inte riktigt vad som hade med henne men jag hade inte nått riktigt bra svar. Så istället sitter jag där lite chokad och bara tittar på henne. Till slut sa jag förlåt .

- Känner du dig inte behövd? Sa jag med medlindande. Du vet väl att du är unik, att alla människor har ett alldeles eget värde? Sen å väntade jag in henne lätt henne tänka entund. Vi satt bara att stirade på varandra en längra stund. Helt plösligt börjae hon gap skratta. Jag förstog inte varför kanske var det för att hon förstog att hon har get upp att hon kommer att lita på mig. Hon gick ut ur mitt kontor fortfarande litr små fnissig, jag kunde höra henne gå genom koridoren hon hade inte slutat fnissa än.

Jag satta mig till baka i min stol och försökte tänka igenom vårt lilla möte. Men till slut gav jag upp och åkte hem för att göra igordnig middagen.

// Elin